Då började dagen med att Ebba var mer hysteriskt uppskruvad än vanligt.

Jag hade lovat att Thomas skulle få sovmorgon. Men som så många andra gånger fick jag ropa på hjälp av honom, för att jag inte klarade att hålla ordning på vilddjuret, med all energi som skulle ut. I dessa lägen brukar vi själva kalla det för skyddstillsyn, för den stackars lillasyster som alltid brukar vara den som får ta emot hårdragningar, bett och omkringflygande föremål.

Det gäller ju att så fort som det bara går få i plutten första dosen mediciner, och sedan se till att det inte händer allt för mycket tokigt på de närmsta 30-40 minuterna, tills medicinerna har börjat verka. TACK gode gud, för vår söta lilla barnsköterska, som vi träffade en sen kväll på Maxi. Som insåg och ordnade en tid till läkaren som slutligen skrev ut dessa mediciner.

Jag och Thomas brukar titta på varandra ibland när det ”kokar” som värst, och båda undrar….hur klarade vi oss tidigare?

Det var dax för dusch och hårtvätt på prinsessorna, och NEJ vi slaktar inte grisar i badrummet.

Jag fick torka golvet 3 ggr, och taket 1 gg, innan hon var klar. Det måste vara hemskt att få sådan panik, så fort det kommer vatten i huvudet. Det går bra så länge hon själv har kontrollen. Men som idag när hon verkligen inte ville, och Thomas fick hoppa in och hjälpa henne. Då är det bra nära att hon  klättrar rakt upp för kakelväggen.

Det är i dessa situationer jag många gånger undrar hur jag blivit.

Jag reagerar inte längre på saker som händer mig eller andra, så som jag gjorde förr.

Känner mig mer som ett rakt streck, finns inte så många toppar och dalar.

Hjälp, jag kanske har gått och blivit lobotomerad, utan att jag märkt något?

Efter drygt 1 timma i duschen, var det verkligen dax att få ut ungen….

Hon vägrar…. Då får du ställa mig ute på baksidan, säger hon.

-Nä, jag ställer inte ut en blöt otorkad unge, ute. Varför vill hon det?

Påklädda och klara (när kl är 13.30, det går inte snabbt här) åkte vi en snabbsväng och handlade lite, av barnen valda, presenter.

Vidare för att gratta svärmor, som tillbringat de senaste 2 månaderna på sjukhus. Det var skönt att se att hon såg lite piggare ut iallafall.

På vägen hem får Ebba migrän. Så nu har vi hängt över kräkspåsen och jag lär få dela säng med plutten som jag inte vågar låta sova själv i natt, ifall hon vaknar och mår illa igen.

De första åren efter att Ebba fick sin diagnos, kände jag att jag ville förklara för alla runt mig hur vi hade det, och hur det var med Ebbas handikapp.

Men med tiden insåg jag att det hjälper inte hur mycket man förklarar, det är svårt att förstå när man inte är mitt i det.

Jag klandrar ingen för det. Utan har mer insett att varje familj har sina egna bekymmer, om det så bara är nageltrång som man upplevt som det värsta i sitt liv, så kan det oxå vara ett helvete.