Då har vi ju det här med kommunikation….

Tänk vad bra det är att man kan säga JA, NEJ eller HEJ.

Ebba kan ju själva orden men det kan vara svårt att få fram vad hon vill ändå. Ibland låser det sig helt och hållet, och om man då avbryter eller inte väntar tillräckligt lång tid, så hon kommer på vad det är hon vill säga, då blir hon vansinnig.

Och samtidigt som jag ofta inte har tålamodet att vänta ut henne (ibland kan det ta vääääääääääldigt lång tid), såklart jag förstår henne. Klart man blir frustrerad.

Men vi har sprungit många kilometer fram och tillbaka i huset, när vi inte förstått vad det är hon vill, eller vill ha. Hämtat grejer och frågat är det den? eller den? eller den?

Ebba har sedan hon varit liten fått sina utbrott (här hemma), där vi inte lyckat nå henne. Hon har bara legat eller suttit på golvet och skrikit, men ett konstigt ljud. Vi har ju trott att det berott på att hon inte kommit fram till vad hon vill säga.

Men förra året när hon gick i förskoleklass, hade hon en fantastisk lärare som såg saker som att:

Ebba ibland tappade alla sina förmågor. Saker som de visste att hon kunde, var plötsligt helt borta och det gick inte att bryta.

Då först gjordes ett EEG, där det visade sig att hon hade Ep aktivitet, så dessa stunder har alltså varit frånvaroattacker.

Nu medicineras hon ju för Ep, och har svarat bra på medicnen, dessa stunder blir ju inte lika ofta längre.

Så här beskriver hon att det känns:

-Jag blir yr, och pratet fastnar i magen.

Vi gör ju inget åt det, utan det får helt enkelt hålla på tills det är över.

Hon är ju ändå underbar som kan ge en sådan förklaring:)

Det där med att säga HEJ, tränade hon på hela förra året, det var inget som var självklart utan det behövdes ofta hjälp av en vuxen.

Ebba har ju bilder till hjälp. Då kan hon ju peka på vad hon vill:) Tyvärr är det ju oerhört tidskrävande att se till att det finns tillräckligt, och rätt bilder till hennes hjälp. Men vi jobbar med det hela tiden……

Bilderna är oxå bra att ha om man skall välja, för det har hon jättesvårt med.

En annan bra hjälp är ju stödtecken. Det är särskilt bra att använda när man är iväg där det är mycket ljud, tex. Dessutom har jag och Thomas kommit på att det är kanonbra att vifta lite extra när man är och handlar. Då förstår folk att det är något som inte riktigt stämmer, när hon tex kryper förbi kyldisken på Maxi.  Så slipper de ju titta och undra om det bara är en ouppfostrad unge:/

Men för det mesta vill hon inte åka och handla eller vara där det är mycket folk, hon vill ju ha lugn och ro. Hon mår inte bra och blir stressad i sådana miljöer. Dessutom är hon rädd för vissa människor, vad hon ser hos dem vet jag inte. Men då kommer ju paniken och hon börjar hyperventilera. Det har hänt många gånger när man varit och handlat, som vi fått vända på klacken och gå därifrån.

Så snart kommer en jobbig tid, när det är dax att klä ut sig.

Så vad ni än gör: Skicka inte hit någon unge i hellowenkostym, det blir katastrof!!

Förövrigt har dagen haft att erbjuda ett besök på 2 timmar, av min man som nu är och vilar upp sig:)

Senare under kvällen var jag och tjejerna inne hos grannarna. Där jag blev bjuden på en fantastisk god fisksoppa:) Jag sa dock nej tack till vinet som vanligt (fan vad tråkig jag har blivit).

Har ju känslan av att alltid vara körbar. Med detta barnet vet man ju aldrig när man behöver åka iväg, till sjukhuset eller så.

Händer väl ca 2 gånger på ett år att jag överhuvudtaget dricker något med alkohol i. (Fast nu ljög jag, jag drack ju vin flera kvällar i rad i somras när vi hade träff med de andra Cdls familjerna).

Kanske ändå är tur att man levde ut innan Ebba kom, för nu är det kört.

Kan ju vara en mening med allt, eller?