Fortsättning av Ebbas berättelse.

Om ni vill veta var jag slutade sist, så var rubriken: Ett avgörande fotografi.

Där historien slutade sist, var Ebba ca 1 1/2 år.

Då hade Thomas och jag bestämt oss för att gifta oss……

Frieriet var ju en historia för sig:)

Det var när Martin Stenmark (O la la) skulle representera Sverige i Eurovision song contest, med låten ”Las Vegas”.

Thomas hade den dagen planerat att han skulle laga 3 rätters middag. Egentligen borde jag ju blivit fundersam redan då…..

Jaha, och eftersom han då följde receptboken till punkt och pricka, och inte kanske direkt hade känslan att han skulle kunnat göra fler saker samtidigt, tog det ju väääääääldigt lång tid innan maten blev klar. Jag var så hungrig så jag såg i syner innan maten kom på bordet. 

Jag råkade väl kasta i mig den med en väldig fart, utsvulten som jag var.

Sedan skulle då Thomas ta mod till sig och fria…….

Men det visste ju inte jag! Så när han precis började att prata, avbröt jag honom:

-Tyst med dig! Nu skall Stenmark sjunga.

-Men det var då själva…… sa Thomas! Vill du gifta dig med mig eller!

Ja, så den stackars Stenmark har fått mycket skit för att han höll på att komma ”emellan” oss.

Då var det alltså i juni 2006, som vi gifte oss i Blekets kyrka. Det var en fantastisk dag, och rolig framför allt:)

Förutom att Ebba då var förkyld och lite febrig, men det var ju bara att köra på som planerat.

Min äldsta syster passade henne under dagen och och det var nog första gången hon sov borta.

Sedan dröjde det ju inte länge innan jag fick uppleva en oerhört jobbig sommar.

Lillasyster hade blivit till och jag mådde så fruktansvärt dåligt ganska länge. Kunde inte mycket mer än att ligga i sängen för att jag mådde så kasst.

Det var jobbigt att inte kunna hjälpa till med Ebba. Någon gång här, började Ebba att gå,

Hennes första vita små skor, hade hon jättelänge:)

Tiden gick och i mars -07 föddes lillasyster Thea:)

Det var ett planerat datum eftersom jag vägrade att gå över tiden, då Ebba mådde så dåligt då hon kom.

Vi visste ju ännu inget om Ebbas diagnos……. Vi trodde ju bara att hon var lite och lite sen i utvecklingen. Men det skulle hon nog så småning om komma ikapp, trodde vi då.

Jag och Thomas hade pratat mycket om hur det skulle vara att få ett barn med Downs syndrom, jag hade ju gjort någon sådan här test där man kollar hur stor risk man har att få ett barn med den diagnosen.

Jag hade ju trots allt passerat 35, och då blivit erbjuden fosterdiagnostik.

Vi hade gått igenom vad som skulle kunna hända med de olika testerna, och kommit fram till, att eftersom jag mått så dåligt under första tiden, ville vi ju ju inte riskera ett missfall.

Det blev alltså ett blodprov som visade att risken för att få ett barn med Ds var 1 på 1800.

Vi bedömde den som liten och lät allt fortlöpa.

Förlossningen var den västa av de 3 jag upplevt, att bli igångsatt gjorde att det blev ett kämpande utan paus.

MEN så kom hon då, 4060 gr och 52 lång, och knubbig och korvig i skinnet:)

Hon var JÄTTESTOR jämfört med lilla Ebba.

Tänk vad komisk!

Här var vi oroliga för att få ett funktionsnedsatt barn, så hade vi redan ett fast vi inte visste om det.

Tur i oturen, annars hade vi nog inte haft vår Gooa Thea:)

Tur man inte vet allt i förväg, som jag brukar säga.