Idag är jag klen….

Vaknade med feber och ont i halsen. Det är så tråkigt, jag vill ju bara vara på G och träna.

Har ju väntat längen´på att få komma igång med att åka rullskidor. Jag skall ju åka tjejvasan i slutet på februari, och min förhoppning är ju att hinna få träna lite oxå.

Det var ju som min svägerska sa igår:

-Det går bra att åka utan att träna, frågan är bara hur behaglig resa man vill ha?

Igår slutade jag ju med att berätta att vi hade fått våran Thea:)

Då började det tuffa livet på allvar.

Kommer ihåg när Thomas och Ebba kom och hämtade oss från BB efter 1 dygn, jag ville bara hem.

Ebba var ju så liten så hon själv fick plats i den där första bilstolen:)

Väl hemma var ju Ebba otroligt svartsjuk redan från första början. Så fort jag skulle amma, så var hon där och drog Thea i håret eller låg och sparkade lillasyster i huvudet.

När de där första 10 dagarna gått och Thomas skulle tillbaka till jobbet, fick jag nästan panik, eftersom att jag skulle vara själv med ungarna.

Hela Theas första år är en soppa i mitt huvud.

Jag kommer inte ihåg mycket av hennes framsteg, och saker som man vanligtvis har koll på. Som när de vänder sig första gången och när de lär sig sitta. Det är verkligen bara en enda röra i skallen, och det har jag jättedåligt samvete för.

När Thea var ett 1/2 år hade vi iallafall blivit husägare och skulle flytta.

Det är något av det bästa vi gjort. Utan huset hade vi nog stått utan tak över huvudet, med tanke på vilket väsen det är hos oss emellanåt.

Hade vi bott i lägenhet hade vi nog blivit anmälda och vräkta, misstänker jag.

Dagen då vi flyttade hit, hade Thea gått X antal dagar med förstoppning. 

Så mitt i flytten fick jag ta med mig lilla plutten och åka till Näl.

Där träffade vi en tysk läkare som ”var tvungen att känna där bak”.

Ungen skrek ju utav smärta, och läkaren säger:

-Ja så här kan man inte göra på pojkar i England, då tror föräldrarna att de skall bli bögar.

Jag mådde SÅ dåligt av hela situationen. Ungen fick klyx, och resten löste sig kan man säga.

Fattar inte varför vi råkat ut för så många konstiga kommentarer från olika läkare. De om någon, borde ju tänka på VAD de säger?

Vi hade knappt flyttat in här innan Ebba blev sjuk och stängde i gen munnen fullständigt. Hon vägrade öppna munnen både för mat och ljud.

Vi åkte till barnmottagningen och hon fick  antbiotika och kortison, som vi skulle ha i henne 3 gånger om dagen.

Hjälp! med facit i handen, hon kunde ju inte svälja. Och vi som verkligen fick tvinga i henne. 

Inte konstigt paniken lös i hennes ögon och hon slogs för sitt liv.