Jag trotsade min kropp och gav mig ut på en rullskidsrunda på morgonen.
Men varför är mina ögon blodsprängda sedan snart en vecka tillbaka, måste ju bero på att jag har någon skit i kroppen.
Ja ja…..
Oj vad jag skrattade åt Ebba på fotbollsträningen idag.
Hon hade noll koll på kroppen och bollen idag, armar och ben fladdrade och for åt alla håll. Hon tittade åt ett och sparkade åt andra hållet.
På slutet drar de ju alltid klubbens ”hejjar ramsa”, idag valde Ebba att vara hos mig och hålla för öronen. Tänk er minst 25 st småtjejer, skrika för full hals. Det är så det skär in i skallen med deras små falsettröster:)
Ebba måste vara inne i en ”väldigt känslig fas”.
För det här med att bryta ihop av höjda röstlägen håller i sig. En incident i skolan, och en hos grannen i kväll.
Tänk vad lätt det varit om hon bara hade kunnat förklara vad hon känner, lilla gumman.
Jag fortsätter en bit där jag slutade i förrgår.
http://husetjohnblundglomde.bloggproffs.se/2012/11/17/har-borjade-striden-pa-riktigt/
Hela Theas första år fick jag bära på henne eller Ebba.
Jag kunde inte ha dem på golvet samtidigt. Ebba var där och drog i håret, bet och rev.
Kommer ihåg en gång när vi var ute på baksidan och Ebba sätter sig rakt över Theas hals. Man var tvungen att passa varje sekund. jag hade ju sådan värk i hela kroppen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Det var ju oxå under denna tid som jag kände mig oerhört ensam.
Ingen fattade hur det var ställt med Ebba.Thomas arbetade ju sådana tider, så han var inte hemma mycket under dagarna.
Jag tycker det är värre att vara ensam i ett förhållande, än att faktiskt vara ensam.
När man är 2 förväntar jag mig att man skall hjälpas åt, och dela på ansvaret.
När man är själv, vet man från första början att man får köra ”racet” själv.
Thomas hade ju heller ingen lätt situation, som satt”mitt emellan” mig och jobbet.
Men som tur var för oss, fick han ju ta beslutet att byta arbete. Så han kunde bli mer delaktig i familjen.
Detta har ju iofs, inneburit att han legat långt efter mig, vad det gäller att se, och acceptera saker som gäller Ebba.
Det är jobbigt för honom, på flera sätt, att han i stort sätt missade hennes första 3 år.
Men han börjar att knappa in, försprånget är inte lika stort längre.
Tänk vad skönt det skall bli när vi är någorlunda ”i fas”:)
Oj oj oj, känner igen det där med försprång!!! Fast här handlar det nog om 10 års försprång. Jag har haft lite svårt att förstå varför min man pratar så mycket om hur jobbigt allt är nu men inte när han var mindre och allt var akut för då tog jag allt. Det är först för några år sedan som han började jobba hemifrån en dag i veckan och hade pappadag efter skolan och jag jobbade. Nu är det jag som är ute och reser i jobbet kommer hem sent och ibland är borta över natten. Det gjorde min man när barnen var små och vi inte hade någon hjälp (eller diagnos).