När Ebba var drygt 3 år, sa hon sin första riktiga ”mening”.

-Do do, mine soba där jamjam!

Det var på den tiden vi hade blivit ofrivilliga kattägare, och Ebba ville ha platsen katten låg på.

Det betydde alltså: -Tut tut, jag vill sova där katten!

Ja sedan den meningen, har man ju fått höra ett och annat:)

Ibland blir man förundrar av saker hon säger som man inte alls förväntar sig att hon har koll på.

Sedan kommer alla dessa dagar och stunder när det inte fungerar alls. ibland vet hon nog inte alls vad hon vill, och andra gånger hittar hon ju inte orden.

Inte konstigt att frustrationen kommer ända ut till händerna emellanåt.

Något som är svårt, är att hon vill att vi skall förstå henne vid första försöket. Är det här hemma blir hon arg på oss, och är det med andra blir hon blyg och bryr sig inte om att försöka göra sig förstådd.

Hon blir duktigare och duktigare, på att använda sin dator med bilderna i. Både bilder och tecken är ju ett fantastiskt stöd till det talade språket. Om inte annat så går det ju lite långsammare om men tex skall teckna, bara det kan ju göra att det underlättar att hinna med. Många gånger är det ju där ”felet” ligger, att vi andra runt inte har tålamodet att ”vänta ut henne”.

Vid köksbordet i morse:

-När jag blir stor skall jag bli handikapp, för då kanske jag behöver en rullstol.

Senast i morse kläckte hon ju en dräpare till mig:

Hon undrade ju varför jag, Filip och hon hade mössor på oss.

-Jag ser inte klok ut i håret, säger jag.

-Det gör du ju inte annars heller!

I bilen på väg till skolan:

Jag berättar att Ebba önskar få mer läxa från skolan.

-Det har ju aldrig du gillat, säger jag till Filip.

-Men nu går det framåt, säger Ebba.

Igår sa hon till Thomas:

-Jag tycker det är dax att du flyttar nu!

Det är väl kanske därför man  inte kan annat än älska denna ungen. Det finns ingen eftertanke, det bara kommer ut.

Hon kan vara rå, men vi älskar henne precis som hon är:)