NÄ, nu är det på tiden att jag får berätta om min fantastiska son:)

Jag har till stor del dragit det största ”lasset” vad det gäller Filip.

Han var 1 1/2, när jag och pappan separerade, och Filip har haft en stor längtan och begär efter sin far hela uppväxten.

Tyvärr har han haft svårt att sätta ord på det han känt, och han har varit oerhört rädd för att bli besviken.

De smällarna har jag då i stället fått ta. Det klart att det är ju hos mig han varit trygg och kunnat göra sina utspel.

Här har han inte behövt att hela tiden försöka vara till lags, för att se till att göra så bra ifrån sig som möjligt.

För att förhoppningsvis kunna få umgås lite mer.

Inte lätt att vara barn:( Men det är många gånger inte heller lätt att vara vuxen……

Thomas kom in i bilden när Filip var 6 år, och plutten trodde länge att det var han som ”fixade ihop oss”.

Det var så att Filip hade frågat chans på någon tjej och berättade det för Thomas. Han tyckte det var orättvist, för han hade ju ingen.

-Men fråga chans på mamma då, tyckte Filip och det blev oxå han om fick ställa frågan, och sedan ringa till Thomas i Arvika och berätta att jag svarat JA.

Ända sedan Fille började i skolan har jag fått höra att han tar så lång tid på sig, innan han kommer igång på lektionerna.

Själv har han sagt att han inte kunna koncentrera sig.

Detta har lett till att han alltid legat på gränsen, med skolarbeten. Sedan skall vi inte prata om läxor, det har rent ut sagt varit ett helvete. Vi har alltid blivit ovänner.

Så kom tonårstiden, och ni vet ju hur det kan vara. Humöret blev sämre, och han hade det riktigt tufft. Blev mer och mer sittandes instängd på sitt rum.

Vi hade fullt upp med att hinna med allt som kretsade kring Ebba. Många gånger har man önskat att man skulle kunna klona sig.

Så en dag, för ett par år sedan kommer han hem och säger:

-Mamma, jag tror jag har ADD. Så det var bara att sätta sig och läsa på nätet. 

Mycket riktigt stämde allt………

Sedan har vi (jag och Filip) fått tampas med BUP, en fader som hade svårt att acceptera, mm….

Men vi gav oss inte!

Så innan sommaren, fick han ÄNTLIGEN den hjälp han borde haft för hur länge sedan som helst.

Nu är han en helt annan kille:)

Jag och Thomas pratar om det varje dag, vilken fantastisk människa han är:)

Vi pratade idag om hur det var för honom när han var mindre, hur han uppfattade saker vi sa, och varför vi inte förstod varandra.

Ett exempel är, om jag sa: -Kan du hämta en stol?

Svarade han: -Ja. Sedan hände inget mer. Han förstod inte syftet med meningen. Han tänkte bara att, ja det kan jag, men inte ATT jag ville att han skulle fysiskt hämta den.

Inte konstigt att det blev konflikter, vi pratade inte samma språk.

Men nu har han lärt sig vad folk menar, när han var liten tyckte han bara det var konstigt när andra blev irriterade på honom. 

Vi är så glada för att vi har denna fantastiska människa:)

Dessutom känner han att han förstår Ebba på ett annat sätt än vi andra, och det är säkert så, för de ”conectar” på ett helt annat sätt. Filip säger att han förstår hennes sätt att tänka:)

Idag åkte han med för att titta på tjejernas fotbollsträning. Hur många snart 18åriga bröder skulle göra det?

Och när Thea frågade honom något vid matbordet, svarar han med: Älskling, till lillsyrran. Jag blir varm i hela hjärtat.

Så med facit i handen, så måste jag väl ha gjort något rätt iallafall.

Älskar dig Filip<3