Jag får gör några förtydliganden efter gårdagen inlägg.

Det jag skriver, är min EGNA tankar, ideér och erfarenheter.

Ur min synvinkel. Viket inte behöver betyda att någon som läser ser på det på samma sätt.

I stort sätt varje dag träffar jag olika människor med olika funktionsnedsättningar.

Jag träffar, och känner människor med olika syndrom, Adhd, Add, Aspergers, Autism mm.

Sedan några år har jag börja se på detta med andra ögon. Det har bara öppnat upp för att se människor lite mer på deras villkor.

Jag höjer inte längre på ögonbrynen, när jag hör att någon har en diagnos. Jag ser bara att det är människor som har ett annat sätt att tänka och fungera.

Förr tyckte jag att det hemskt att någon ”fått en diagnos” medan jag idag har lättare att förstå vilka hinder eller möjligheter det kan ge en människa. Det blir lättare att möta personen om jag oxå får rätt förutsättningar.

Jag träffar oxå människor nuförtiden där jag kan ”läsa mellan raderna”, att de har ett annat sätt att fungera.

Så för mig känns det inte så jobbigt att skämta eller prata om dessa kanske känsliga bitar.

Jag själv tycker det är mycket bättre för allt och alla, om man har modet att säga som det är. Istället för att försöka dölja eller låtsas att man är ”normal”.Ven f-n är det förresten? och vem har bestämt hur man skall vara, för att vara normal?

Nä, jag säger som en man jag lyssnade på, när jag var på en föreläsning.

Hellre är jag unik, än normal.