Snälla John Blund, om du nu fått Ebba att somna, låt henne sova HELA natten.
Efter detta skit dygn pallar jag inte en vaken natt till.
Igår hann jag sova drygt 1 timme, sedan blev jag väck av Ebba: -Jag kan inte sova, vi måste gå upp nu!
Då var klockan 02,00…… Vid 02,30 fick hon mat och nattmedicin.
När klockan var 06,00 och det inte fanns tecken till trötthet på damen, men jag inte längre kunde hålla upp ögonen, fick jag och Thomas göra ett byte.
Vid 07,00 sov hon 1 timme! Sedan var hon igång igen, och då menar jag verkligen igång.
Jag vaknade några timmar senare med det värsta migränanfall jag upplevt på flera år.
Jag tackar Gud för att vi hade assistent här idag. Trots att jag låg uppe i sovrummet med en skalle som jag inte kunde vrida på för att jag trodde den skulle explodera. Så kunde jag inte annat än småskratta när jag hörde hur Ebba körde järnet med assistenten här på nedervåningen.
Jag tror att ”smekmånaden” har börjat gå över. Dessutom var hon mega trött idag och då kan hon ju inte ”hålla ihop” sig så som hon kan annars.
Hon blev sur för minsta sak och jag hörde att hon var och skrev på sin ”tavla” att assistenten skulle sluta tidigare.
Det är ju inte så att hon egentligen inte vill ha henne här, men hon tål ju inte minsta tillsägelse när hon är så här trött.
Så när assistenten hade gjort sitt pass sa hon:
-Jaha, nu har du sagt hela dagen att jag skall gå hem, och nu när jag skall gå, då får jag inte.
Ibland får jag tänka att ja ja, de har ju detta som jobb och får ju faktiskt betalt, så då får de stå ut med lite:)
De som har beviljad assistans, har det ju faktiskt inte för inte.
Det är dax för oss att börja dra i detta med ansökan av assistanstimmar igen.
När man får beviljat får man vanligen ett beslut som varar i 2 år.
Jag pratade med vår jurist häromdagen och jag sa att det är så himla jobbigt känslomässigt att göra dessa anökningar.
Då hade hon hört någon som beskrev det som: Ett känslomässigt lavemang.
Jag tycker det var en riktigt bra beskrivning, man är ju tvungen att tömma ur sig allt.
