Då har jag tagit tag i ett samtal som hängt över mina axlar ett par dagar.

Vet inte vad det är med min familj? Att allt skall vara så känsligt.

Vi är ju 5 syskon och jag är sladdis. Alltså var jag nog inte särskilt planerad:)

4 tjejer och en kille, han säger att han inte haft det lätt, men han har nog varit den som blivit mest servad av allihop i syskonskaran. 

Pappa har ju jagat oss allihop i både löparspår och skidspår. Att brorsan sedan var den som hade mest talang och vilja att hålla på, även om han var riktigt trött på det ibland, gjorde ju såklart sitt.

Jag höll på med skidorna tills jag var ca 16 år. När jag var ca 12, kom dansen in i mitt liv och tog över. På de 8 åren jag höll på att tävlingsdansa, var min far 1 gång och tittade på en tävling……han har aldrig kört mig till en träning. Där stod man som barn och skämdes inför de andra, både barnen och föräldrarna, när man fick fjäska till sig skjuts till både träningar och tävlingar. Fy jag får ont i magen bara jag tänker på det.

Han hade ett jäkla humör och en vilja av stål. 

Det passade man sig för riktigt noga. Det har faktiskt varit lite sjukt, sådan respekt jag haft för honom.

Han var en riktigt tävlingsmänniska. Tom när han hade fått flytta till boeendet pratade han om att han skulle springa ifrån personalen vid någon promenad. Vilket han mycket riktigt gjorde:) Polisen fick komma och hämta honom.

Ett uttryck han lärt mig är: Häng på här så blir du 2:a!

Så kommer jag sladdisen, som inte alltid haft vett på att håll käften. Så har det oxå blivit som det blivit emellanåt-

Jag tog iallafall tag i detta samtal som jag gått och grubblat på för att det inte skall bli fel, och det tror jag inte det blev heller.

Det gick över förväntan, och nu är det inte så tungt över axlarna:)

Så fick Ebba hem en ny sorts knapp idag. Den som de andra Cdls barnen hade, när vi var på Ågrenska.

Mycket mindre i storlek, och dessutom sticker den inte ut från kroppen så långt.

Ca var 3:e månad  byter jag knappen. De första gångerna var det lite läskigt, men man lär sig ju.

Denna var inte lätt att få i, vet inte om den var något tjockare…. fick ta i rejält, men Ebba var jätteduktig. Hon sa bara att det gör ont, men började inte gråta.

Efteråt sa hon: -Mamma, jag försökte.

Lilla gumman<3

I morgon skall hon till ishallen.

När jag påminde henne om det var hon tvungen att öva lite här inne i köket, ja utan skridskor som tur var.

Om vi inte ses mer ikväll, ses vi i morgon.

Godnatt min fru, säger Ebba när jag ligger bredvid henne vid nattningen.

Jag förstår mig faktiskt inte på det här med hennes sömn?

Hur fungerar det i hennes hjärna, eller rättare sagt vad är det som inte fungerar, eller vad fungerar annorlunda?

Måste be någon kunnig människa förklara det här ordentligt för mig vid något tillfälle, om det är någon som kan?

Undra hur det känns att vara trött och inte kunna somna, och alltid ha det så.

Jag hade en tid, för ett antal år sedan. Det var under den perioden när jag var så där helt utmattad, både psykiskt och fysiskt.

Då låg jag på kvällarna och jag kunde känna hjärtat slå i madrassen, och hur det pulserade i halsen. Fort fort….

Men somna gick inte. Då måste det väl ändå vara så att det är något i hjärnan som slutar produceras. Som när man blir deprimerad, då sänks ju ett visst ämne.

Och visst är det konstigt ändå att när man mår dålig i själen, så skäms man många gånger för det.

Sedan då att tala om att man faktiskt måste ta en medicin för att komma ”i fas” igen, är ännu mer tabu.

Men om man gått till läkaren för ont i magen eller värk i kroppen, då skäms man inte för att tala om att man fått en medicin som skall hjälpa. Vad är skillnaden?

Jag bryr mig rakt inte att berätta att jag behövt hjälp för att komma på fötter. Utan den hade jag inte suttit här idag:)

Och utan att få sova ordentligt under lång tid, gör lätt att man hamnar i en svacka.

Undra då hur det blir för dessa barn som har så svårt att sova. För det är inget ovanligt att barn med syndrom oxå ofta har en dålig sömn.

Egentligen är det väl inte så konstigt, att de tappar humöret. Vem f-n gör inte det, när man inte sovit som man borde.

Morgonen kan beskrivas med ett ord: Kaos!

Ebba var sur och arg för att jag skulle jobba idag. Men det blev inte så många timmar, innan jag snabbt avvek hemåt, har inte varit riktigt kry idag.

Jag låg här i soffan med magsmärtor och Ebba hänger på mig:

-Sluta tryck på min mage, vill du att jag skall kräkas.

-Ja!

Ja ja, hon är ju ärlig iallafall:/

Det som jag och Thomas  upplever som tröttsamt är, att man aldrig får vara sjuk i fred.

Blir man sjuk kan man ju ge sig den på att någon unge blir dålig oxå.

Dessutom går det ju inte ihop med resten av familjen att bara gå och lägga sig och ta igen sig. Så även om man är riktigt kass så får man köra på ändå. Kanske inte så konstigt att det ibland tar tid innan man bli kry?,…..

Så har vi under eftermiddagen blivit fosterfamilj, på prov.

Vi får då äran att meddela att det lilla undret heter Zorro, och är Egons tvillingbror.

Han skall nu vara här ett tag på prov, han behövde omplaceras…..

Nu är det 3 trubbnosar Tripp, Trapp och Trull:)

 Från första början skaffade vi ju hund pga av att vi hade varit hundvakter, och insåg att Ebba hade någon att ty sig till.

Hundarna är faktiskt riktigt gooa kompisar. Som nu när Ebba har fått örondroppar, har hon behövt hålla Bosse i tassen:)

just nu har ungarna fullt upp med att försöka ta reda på vilken hund som är vilken.

I morse diskuterade tjejerna vilken hund som skulle tillhöra vem?

Ebba skulle ha Egon. Thea skulle ha Zorro. Då får väl ja ta han dammallergikern då, säger Thomas:)

Jag hoppades på att jag kanske kan få sitta själv i soffan, drömma kan man ju alltid.