Måndag morgon..

Hela familjen iväg på en gång.

Thomas till jobbet, Thea till dagis, Ebba & sist Filip till skolan.

Sedan HEM, till ett tyst hus. Gud vad jag kan längta, tills jag kommer hem och kan sätta på kaffet och äta frukost ifred. UTAN att behöva upp och och hoppa varje gång man sätter ner rumpan på stolen, som det är alla andra måltider när barnen är hemma.

Tror Ebba skulle passa bra som chef någonstans. hon är ju otroligt duktig på delegera.

-Hämta det! Gör det! Fixa det! NU! Men det bästa hade såklart varit om vi hade gjort det redan INNAN hon säger det.

Har aldrig sett någon som är så överkänslig i ansiktet….

Som när hon är snuvig:-Fixa papper!! Skulle inte förvåna mig om hon orsakar oss en hjärtinfarkt så småning , med tanke på hur man stressar för att behaga ”Madame”

Och även om man tänker att jag struntar i det, det får ta den tid det tar, så känner man det där inombords, när hon gapar och skriker. Hon ger sig ju bara inte, hon är så galet envis.

Hon kan skrika i timmar om hon skulle behöva, och man orkar ju bara inte (tyvärr).

Sedan har vi ju detta med att börja om…..

Det är ju något både hon och vi får göra HELA tiden. Då tycker hon inte att vi gjort en sak på rätt sätt, eller i rätt ordning. Då får man gå tillbaka där man började, och ta allt från början.

Vid ett tillfälle sa hon till Thomas, när hon tyckte att han smörade mackan ”fel”:

-GÖR OM OCH GÖR RÄTT! Detta hade hon troligtvis hört någon på skolan säga:)

Jag sov iallafall en stund innan det var dax att hämta tjejerna för att sedan åka på läkarbesök på Näl.

Vi träffade Ebba samordnande doktor som alltid ställer frågan:

-Vad kan jag hjälp er med? Och det är fantastiskt att några sådana runt sig, som man vet gör det de kan, för att stötta upp.

Efter att Ebba fått sin diagnos, hade hennes journal cirkulerat runt ett tag innan denna gooa doktor tog sig an henne.

Det finns ju ingen mer än Ebba med diagnosen (vad vi vet) här i distriktet. Så det var väl ingen som visste var hon skulle hamna.

Vad jag har hört har det funnits ett barn med Cdls här i Uddevalla på 70-talet, och det har inte tillkommit något heller (som vi iallafall vet). Vi brukar passa på att fråga läkarna dit vi kommer om det hört om någon mer?

Eftersom läkarna inte har en aning om vad detta syndrom är, brukar de allt som oftast läsa på socialstyrelsens sida. Där finns info om en massa sällsynta sjukdomar och diagnoser.

Så det har hänt många gånger att de sedan kommit ut i väntrummet och ropat upp, Cornelia? Nej nej, Ebba menar jag.

Pinsamt för dem, men jag skrattar bara:)

Sedan var det fotboll på schemat, de tycker ju att det är jättekul:) Jag har berättat för tränarna, så det ger Ebba en lite extra stöd när det behövs. Än så länge funkar det fint.

Jag förklarade för Ebba innan träningen att, när de som spelar i det andra laget har bollen, då får man ta den ifrån dom.

Hon såg helt chockad ut, och sa:VA FÅR MAN?