Då började dagen med att Ebba var mer hysteriskt uppskruvad än vanligt.
Jag hade lovat att Thomas skulle få sovmorgon. Men som så många andra gånger fick jag ropa på hjälp av honom, för att jag inte klarade att hålla ordning på vilddjuret, med all energi som skulle ut. I dessa lägen brukar vi själva kalla det för skyddstillsyn, för den stackars lillasyster som alltid brukar vara den som får ta emot hårdragningar, bett och omkringflygande föremål.
Det gäller ju att så fort som det bara går få i plutten första dosen mediciner, och sedan se till att det inte händer allt för mycket tokigt på de närmsta 30-40 minuterna, tills medicinerna har börjat verka. TACK gode gud, för vår söta lilla barnsköterska, som vi träffade en sen kväll på Maxi. Som insåg och ordnade en tid till läkaren som slutligen skrev ut dessa mediciner.
Jag och Thomas brukar titta på varandra ibland när det ”kokar” som värst, och båda undrar….hur klarade vi oss tidigare?
Det var dax för dusch och hårtvätt på prinsessorna, och NEJ vi slaktar inte grisar i badrummet.
Jag fick torka golvet 3 ggr, och taket 1 gg, innan hon var klar. Det måste vara hemskt att få sådan panik, så fort det kommer vatten i huvudet. Det går bra så länge hon själv har kontrollen. Men som idag när hon verkligen inte ville, och Thomas fick hoppa in och hjälpa henne. Då är det bra nära att hon klättrar rakt upp för kakelväggen.
Det är i dessa situationer jag många gånger undrar hur jag blivit.
Jag reagerar inte längre på saker som händer mig eller andra, så som jag gjorde förr.
Känner mig mer som ett rakt streck, finns inte så många toppar och dalar.
Hjälp, jag kanske har gått och blivit lobotomerad, utan att jag märkt något?
Efter drygt 1 timma i duschen, var det verkligen dax att få ut ungen….
Hon vägrar…. Då får du ställa mig ute på baksidan, säger hon.
-Nä, jag ställer inte ut en blöt otorkad unge, ute. Varför vill hon det?
Påklädda och klara (när kl är 13.30, det går inte snabbt här) åkte vi en snabbsväng och handlade lite, av barnen valda, presenter.
Vidare för att gratta svärmor, som tillbringat de senaste 2 månaderna på sjukhus. Det var skönt att se att hon såg lite piggare ut iallafall.
På vägen hem får Ebba migrän. Så nu har vi hängt över kräkspåsen och jag lär få dela säng med plutten som jag inte vågar låta sova själv i natt, ifall hon vaknar och mår illa igen.
De första åren efter att Ebba fick sin diagnos, kände jag att jag ville förklara för alla runt mig hur vi hade det, och hur det var med Ebbas handikapp.
Men med tiden insåg jag att det hjälper inte hur mycket man förklarar, det är svårt att förstå när man inte är mitt i det.
Jag klandrar ingen för det. Utan har mer insett att varje familj har sina egna bekymmer, om det så bara är nageltrång som man upplevt som det värsta i sitt liv, så kan det oxå vara ett helvete.
Vet hur du känner när du skriver att det inte är lätt för andra att förstå eran situation. Man gör inte det om man inte själv hamnar där. Man förstår att ni har det jobbigt men att sätta sig in i hur ni verkligen har det går inte. Samma har det varit för mig med min dotter (går absolut inte att jämföra vår situation med eran för ni har det definitvif 1000 resor värre!!)När en kompis till mig berättade hur hon hade det med sin dotter tyckte jag bara att: men gör bara så eller så! Lätt att tala om å tycka hur andra ska göra vett du! Som sagt, inte förrän jag själv hamnade i samma sits DÅ förstod jag varför hon hade gjort som hon gjort! Det där du skriver att du inte reagerar så mycket längre: Det tror jag är kroppens automatiska överlevnadsreaktion. Samma blev det för mig. Ingen ide att ”strida” för inte blir det bättre av det! Orken måste man ha till annat! Ett himla bra initiativ av dig att skapa en blogg så du har nåt forum du bara kan skriva av dig och berätta hur ni har det. Ni är fantastiska du å din man. Den kärleken som ni har till varandra tar er genom allt! Styrkekramar till er båda <3
jaa, vad ska man säg….ni är otroliga som orkar men man älskar sitt barn över allt annat och det är det som ger kraften att orka vidare och det är så skönt att se mellan raderna att du och thomas älskar varandra och det är inte många som har det så
och jag känner igen mig i dig när du säger att man inte reagerar riktigt på någonting mer, och att ta det lungt när man är ensam det är svårt och jag gör lika som du jag rusar runt och kan inte slappna av men jag tror att tiden har sin gång och det blir lättare någon dag 
kram på er och fortsätta kämp ni är underbara 
kram
Tack för responsen:) Jättekul att höra att du tycker det är rolig att vi delar med oss.
Det bli en bra blogg
se nu till att dela den i massor så fler kan få hjälp av att läsa om eran situvation. Att förklara sin situvation tar alldeles för mycket av den energin man behöver!! Kramizzar <3