Den här dagen har tjejerna väntat på länge:)
Vi fick för ett tag sedan inbjudan till fotbollsskola för tjejer födda -07. Thea blev överlycklig och ville såklart vara med.
Men då vill jag oxå, säger Ebba. Hmmm, hur förklara man för någon, att du har en lindrig psykisk utveklingsstörning så du hänger inte riktigt med. Så det blir nog bäst att du står över.
Visste redan innan att den förklaringen inte riktigt skulle funka, så jag ringde ju såklart till kansliet och förklarade hur det ligger till. Bad så snällt att hon kan väl få testa med tjejerna som är ett par år yngre?
SÅ, det har varit en stor ring runt dagens datum i almanackan. Dax att börja förbereda i tid, så 1 timme innan träningen var det läge att börja tjata, om att det skulle bytas om.
-JA, men i badrummet. Tror du jag tänker stå här och visa min kropp!
Så det var bara att lyda, här tar vi inga onödiga strider.
5 minuter innan träningsstart var vi på plats, vi skulle bara ner för en spiraltrappa först. Ebba har alltid haft problem med vissa trappor beroende på hur de ser ut. -Men Ok, jag blundar när jag går ner. Jodå det låter ju som en bra taktik när man skall gå i trappor….
För några år sedan när vi var på Nordens ark hade de ju byggt långa träbroar. Ebba vägrade att bäras, eller åka kärra. Så det fick såklart bli på hennes sätt, genom att krypa. Såklart undrade alla som passerade vad ungen höll på med, men vad gör man?
Tillbaka till fotbollsträningen…..
När alla barnen sprang runt i salen, så såg man ju iallafall var Ebba var, det var hon som sprang med armarna utåt, för att hålla balansen bättre. Men jag såg oxå att del lös glädje i hennes ögon:)
De gjorde lite olika övningar och jag blev orolig när tränarna gav flera instruktioner i taget. Ebba som inte kommer ihåg. Men hon kollade ju såklart vad de andra gjorde, så var det löst oxå.
Jaha, så kom vi ju till bilen. Det är ofta då det skiter sig!
Syrran satte sig fram, på ”hennes” plats. JÄKLAR!
Ok, vi gör som vi brukar, jag sätter mig på förarplatsen. Thomas står på utsidan, ifall hon får för sig att sticka. Sedan väntar vi bara……. och fast man bara har lust att lyfta in och sätta ungen i bilen, så har vi ju lärt oss det, att det bästa är bara att vänta, och vänta, och vänta……
Dessa tvång har vi ju med åren lärt oss (för det finns många).
Men innan vi förstod varför hon blev så hysterisk, tex när vi körde fram vår bil till huset och lastade ur, tog med barnen och gick in, och någon av oss åkte för att parkera bilen 75 m bort på parkeringen?
Även om hon sov när vi bar in henne, och hon vaknade till. Var vi tvungna att gå tillbaka till bilen, hoppa in och ta på bältet och börja om. Detta fick vi erfara idag.
Jag skulle bra gärna vilja veta hur många timmar vi lagt på det, att börja om?
Eller, det är nog lika bra jag inte vet.
Då håller hon på att reta gallfeber på oss, då gäller det bara att stålsätta sig, fast man själv håller på att flippa ur:/
Efter alla hinder på vägen måste det varit helt underbart att se glädjen i hennes ögon på träningen kramizzar